peterdenstore

Livsdrömmen del 3.



Jag vandrade nu in i en skog fylld av tättväxande tallar i flera dagar, tycktes det mig.

När jag var på väg att ge upp, glesnade skogen och jag skymtade byggnaden, jag så länge sökt efter.

En fyrkantig tempelliknande byggnad framträdde nu, fram för mig.

Porten stod vidöppen och den såg så inbjudande ut, att jag steg in, för att se mig omkring

där inne. Ett stort välvt rum, med mycket högt i tak, öppnade sig framför mig.

Eftersom det var sent på natten, kunde jag inte se hur själva rummet såg ut.

Jag kunde ändå skymta egendomliga bilder på väggarna..

Sedan sjönk jag utmattad ihop på golvet och somnade. Jag väcktes av en mjuk hand som,
rörde vid min kind. 
Leende öppnde jag ögonen, i tron att det var min mor som väckte mig till skolan,
som när jag var barn. Jag reste mig upp och såg mig förvirrat omkring.
Efter en stund kom jag ihåg var jag befann mig.


Jag såg mig om och såg in i ett par varma, innerliga ögon. Det fanns en ömhet och en djup medkänsla i dem.
Jag anade en djup visdom parad med ett varmt sinne för humor också. Utan att säga något räckte han
mig ett bröd som, verkade nybakat, en mugg med örtthé fick jag också.



Medan jag åt min frukost, började jag se mig omkring, i det stora rummet.
Vackra och spännande bilder framträdde nu på de stora väggarna.
De var mycket vackra och berättade om olika legender från en gången tid som,
hade betydelse för de människor, som just då besökte helgedomen.
Jag  kände väl igen sekvenser ur min egen levnad men,
också betydelsefulla faser ur gångna liv som hade betydelse för mitt
nuvarande liv.
När jag såg upp i taket var det som att se upp på en stjärnbeströdd himmel.



Vid den motsatta väggen mot den där jag kvällen innan stigit in, öppnade sig
en port ut mot en klarblå sjö. Solen lyste in på det stenlagda golvet.
Jag hörde fåglar skria där ute. Jag reste mig och gick fram till portens öppning.
Jag såg ut över sjön, som glittrade i solskenet.



Silvriga fåglar flög omkring därute, i stora flockar över sjön.
Jag kände hur en varm hand lades på min ena axel. Jag vände mig om och såg in
i ett par varma, vänliga ögon. De var klarblå och omgavs av ett nät av rynkor.
Dessa rynkor gav dem en prägel av uråldrig visdom.
De utstrålade ett lugn, en glädje och var mycket smittsamma.
"Ja , nu är du äntligen hemma, jag har väntat på dig så länge" !!

Då löstes alltsammans upp och jag vaknade av att väckarklockan ringde.
Genast skingrades allt det vackra och den vänlige mannen löstes upp och försvann.
Min egen krassa verklighet gjorde sig åter påmind.
( Peterdenstore 2009-04-19)