peterdenstore

Uppsala 2008-08-05


Jag skulle komma med en fortsättning dagen efter var det tänkt
men mycket kom emellan. Nu är jag tillbaka i alla fall.

Jag jobbade alltså på ett äldreboende i Edsberg, Sollentuna i 9 månader under 2000.

Det var ett 6 eller 7 vånings höghus. Jag minns inte alla detaljer så väl ibland.

Första våningen var ett s.k. serviceplan där fanns expedition och växel bl. a.

Där fanns också en matservering dit pensinärerna kunde gå ner för att äta

om de ville. Det var valfritt och kostade inget för de pensionärer som bodde i

huset. Även pensionärer boende i området kunde mot betalning äta mat eller fika

där, även andra människor kunde i mån av plats äta där.
I huset fanns 4 st pensinärsenheter, benämnda röda, gröna, gula och blåa avdelningen.
Den första avelningen Röda var en s.k. sjukavdelning. Resten av avdelningarna var till för pensionärer som skulle ha
eget boende.

Varje pensionär hade en egen liten lägenhet med en litet pentry så att de kunde

laga sitt eget kaffe om de så ville. Där fanns också några bostäder för gifta par

Men några sådana hade vi inte på den avdelningen där jag arbetade.

Här var tänkt att de boende i stort sett skulle klara sig själva förutom att

de hade daglig tillsyn samt fick hjälp med dusch och tvätt ock sådant.

De som kom dit skulle klara sig själva, men alltfler som kom dit var klara långvårdsfall.

Detta konstaterdes efter en längre tids boende.

Det var lång kö redan på den här tiden till långvården.

Många både trevliga och sorgliga, minnen finns gömda i mitt hjärta all sedan dess.
Där fanns Katharina som fått fly i från Estland under krigets oroligheter.
Hon skickades ensam till Stockholm. Kvar blev hennes föräldrar.
Hennes far och bröder blev tvingade att delta i kriget, dem återsåg hon aldrig.
Mången gång hände det att hon satt och grät när jag kom in och skulle hämta henne till
middagen kl 17.
Där fanns Inga, som, när man kom in till henne med lunchen, fann henne nerkrupen i sängen
för hon trodde att det var kväll.
Så det var bara att hjälpa henne upp och på med kläderna.
Där var Solie som alltid hade så ont överallt. Hon  ville ha extra värktabletter.
Nu hör det till saken att hon hade levt livets glada dagar fram till den dag hon blev placerad
här. Detta var efterdyningar efter detta, fick jag höra, senare.

Det fanns två avdelningar på avdelningen. På vardera sidan om köket med  två matsalar och sällskapsrum.
Man fick om man kände sig pigg och vaken äta frukost, lunch och middag om man så ville. Kaffet på fm och em serverades i sällskapsrummet.
Vi hade Olle som hade fått löfte av Förestånderskan att få varma tallrikar till luch och middag.
Därför hade man installerat en liten platta i fönstersmygen vid den plats där han satt.
Detta ordnade han oftast själv. Detta resulterade ofta i att när personalen skulle servera honom. Man  med ett
skrik släppte den heta tallriken i golvet. Tallriken  gick i golvet och i tusen bitar med ett fult ord och förbannelse över gubben. Han blev tvärilsken och for in på sitt rum (han var rullstolsbunden) utan lunch eller middag den dagen.
Nu stannar jag där för denna gången. Jag återkommer med fortsatta berättelser om min tid på Ribbingsvaä 91.
Väl mött om ni orkar höra mer.  Peterdenstore